Räddare i nöden..

Idag när jag jobba så skulle jag in till södermalm för att fika med min brukare.
När vi kommer upp på perrongen så ser jag en farbror som går mot tåget med byxorna nere vid fötterna.

Vårdaren i mig försöker instintikt hjälpa honom med byxorna.
Jag märker på en gång att något inte står rätt till med honom. Han var inte alkoholiserad utan mera "borta" han hade svårt att stå upp så jag fick honom att hålla i en stång på tåget så jag kunde dra upp byxorna..jag satte honom sen ner på sätet för han höll på att ramla. Jag frågade om han verkligen skulle vara själv och om han behövde hjälp. Han sa att han skulle till banken. När jag sa att banken var stängd så sa han nåt jag inte förstod..

Jag gick tillbakak till min brukare som satt en plats bakom honom. Kände mig dum som försumma denne..och denne är inte i riktigt "förstånd" att förstå att jag behövde hjälpa mannen..

När jag suttit en stund så ser jag mannen resa på sig igen.. och kommer över till våran plats. Jag frågar honom igen frågor vart han bor och om det finns någon vi kan ringa. Han sa att han har en fru han varit gift med i 48 ÅR men som han inte bor med längre.

ringde frun (han kom iallafall ihåg numret!!) som sa att jag skulle sätta honom på tåget hem för han kunde hitta hem.

Kändes JOBBIGT att göra det. Men jag var skyldig att vara med min brukare.
Jag förde mannen tillbaka till tågen som gick åt andra hållet och lyckades få tag på en medmänniska som skulle hjälpa honom av tåget vid rätt station!!
TACK OCH LOV FÖR DEt..

kändes så dumt att bara lämna honom där..han inte ens säga hejdå..

på perrongen innan hans tåg kom satt vi och höll händer och jag krama om honom och han sa att han var tacksam att jag var där för honom..:)

Hans fru ringde senare för att tacka och sa att han haft 3 hjärnblödningar ochhan är i en utförsbacke just nu!! Han var dessutom en "stor man" som hade varit verkställande direktör för något företag för norden!!

Jaa jag säger så det!!

Mitt hjärta har ett tveäggat svärd i sig....